När jag hörde Tove Styrkes första singel ”Million pieces” på radion i juni förra året vred jag upp volymen och gungade med. Skönt, nästa ”Body talk”-platta blir lika bra, tänkte jag. Men, visade det sig snart, det var inte Robyn som sjöng, utan Tove Styrke som med en mognare röst och hårda electrobeats högg sönder ”Idol”-epitetet i småbitar.

När det självbetitlade albumet sedan kom i november – ett år efter att Styrke blev trea i ”Idol” – blev det uppenbart att förstasingeln inte var en lyckträff. Likt Amanda Jenssen och … vänta … vänta … vänta … nä. Likt Amanda Jenssen hade Tove Styrke haft tålamod, integritet och talang nog för att bida sin tid och förvalta uppmärksamhetskapitalet på bästa sätt. Skivan var inte rakt igenom fantastisk, men den bästa svenska tonårsdebuten jag har hört sedan just Robyns.

”Million pieces” blir den andra låten på Tove Styrkes fredagskonsert på Youth Area Stage. Efter en ganska svag inledning med ”Beating on a better drum” – en annan bra låt på albumet – visar Styrke och hennes komptrio här att plattans elektroniska ljudbild går att överföra till scenen. Visst låter det burkigt inne i hangaren, men nog svänger det.

Fast det vill inte riktigt lyfta. Den unga publiken (cirka 200) – maxåldern är 25 – applåderar flitigt efter låtarna, men står mest artigt och tittar på under dem.

Tove gör nog sitt bästa för att få i gång alla, men det händer inte så mycket förrän i min favorit ”High and low”, som kommer i slutet av konserten. Då dansas och jublas det friskt, likaså i Styrkes största hitlåt, ”White light moment”, som avslutar konserten efter drygt 40 minuter. Men någon ”Idol”-stämning blir det aldrig. Fast jag är nöjd.

Efteråt är jag kluven till valet av scen. Å ena sidan siktar Tove Styrke ju inte alls på den yngre ”Idol”-publiken – det är ingen slump att hon inte var med på torsdagens Rix FM-festival – och nog hade konserten haft minst dubbelt så många besökare utan åldersgräns. Å andra sidan är det berömvärt – verkligen! – att erbjuda ungdomar att få gå på en alldeles egen konsert, utan festivalglada vuxna som rullar hatt. Det där med att både ha kakan och, ja ni ve

Piteå Dansar och Ler, Spotifyscenen

Betyg: 4

Glöm Idol. När den ordentligt avsmalnade Tove Styrke kliver upp på scenen iförd ett par vansinnigt höga, chockrosa platåskor och skrevar vidvinkelobjektiven framför kravallstaketen i sina svarta trosor krossas alla minnen av den timida Umeåtjejen som svenska folket en gång lärde känna.

Tove har gått vidare och surfar nu mera på svallvågorna från Lady Gaga och Robyn.

Hon inleder med det starka öppningsspåret ?Beating on a better drum? och fortsätter i ett rasande nästan kokaininspirerat tempo.

Ljudbilden smetar ihop och rösten skär sig till och från men vem bryr sig. Ett norrländskt yrväder av känslor dansar uppe på scenen - likaså publiken där nere . Det är fantastiskt.

Men efter den bombastiska fjärde låten?Bad time for a good time? avtar den initala stormen. Styrkes låtkatalog håller inte för en hel konsert. Melodierna blir repeterande och bubblan av ny popstjärna spricker likt ungdomens kranka drömmar om evig kärlek.

Vi betar av alla måsten ?High and low?, ?Stalker in your speaker?, ?Million pieces? och landar slutligen i finalen med dunderhiten ?White light moment?. Publiken hoppar upp och ner tjutande av lycka. Efteråt är jag alldeles mätt.

45 minuter discopop signerat Styrke är fullt tillräckligt.